Kärlek och galenskap

I The Frustrated Songwriter’s Handbook skriver Nicholas Dobson om en besatthet. Han hade börjat skriva låtar om precis allt: hundar, staket, moln, kaffemuggar, idétorka och promenader utifrån texter på tändstickspaket, filmrepliker och slumpmässiga rader ur böcker.

Göteborgskoloristerna var en grupp konstnärer som dyrkade färg. De fick aldrig nog och hävdade att de älskade färg så mycket att de ville äta den.

För att möta en deadline stängde Grimes in sig i tre veckor och struntade i att sova och äta för att färdigställa skivan Visions. ”Det var lika delar fröjd och tortyr”, sa hon efteråt.

Galenskap är absolut nödvändig, för galenskap är kärlek.

Odla vild entusiasm. All sång är ohyggligt intressant. Låt dig bländas av rösten, förlora dig i sång och låt den bli en frossa, en feber.

De dagar du råkat tröttna på dig själv är det trevligt om andra talar om hur mycket din röst betyder.

När jag undervisar sångare i master class ber jag publiken skriva vitsord. Master class är individuell coaching inför en grupp andra sångare. Publiken får lyssna efter vad som berör dem – vadhelst sångaren gör som bränner till och blir intressant.

Dessa reaktioner och komplimanger ger minnen för livet. Sångaren tar med sig lapparna hem.

”Jag hade tårar i ögonen när du sjöng!! (hela tiden)”

Så kan det stå… det är rart.

Spara den finaste feedback du får. Ibland glömmer vi hur aktningsvärda vi är.

Tur då att lapparna minns, och kan vittna om det.