Att sjunga är inte att prata i telefon. Sången känns egendomligt upphöjd, och telefonsamtalet alldagligt.

Att skriva en sång är inte att skriva en inköpslista och gå till ICA med den. Sången är inte en innehållsförteckning, en kontaktannons eller ett nyhetsreportage. Den är något annat.

När du tycker om en sång sjunger du den fler än en gång. Varför återvänder du till den? Hur kan så mycket rymmas i en liten sång? Hela ditt liv?

Den består av toner och lite text. Ur detta vecklar du ut en laddad idé som är såpass stor att den inte går att uttrycka direkt: liksom ett finger som pekar mot månen pekar sången mot det outtryckbara.

I boken Liftarens guide till galaxen engagerar utomjordingen Ford jordmannen Arthur i ett samtal om bestick. Han håller upp en gaffel och frågar ungefär: ”Vad är det här?”
Arthur svarar: ”En gaffel.”
Ford: ”Nej.”
Arthur: ”Va?”
Ford: ”Det är en sked.”

Ett förbryllande påstående -  gaffeln är ju gaffelformad, vilket föranleder att inte kalla den för ”sked”. Dock är ”gaffel” bara ett ord. Vi har kommit överens om att hänvisa till gaffelformade saker med det, men föremålet och ordet är två skilda ting.

En gaffel är alltså en gaffel och på sätt och vis en sked, samtidigt.

När du sjunger laddar du toner med allt du känner till på några ögonblick. En sång är för kort för att rymma sublima, värkande sanningar - ändå gör den det.

Sjung och ta reda på vad som är sant.